Här och nu. Då och sen
Allt just nu är bara motgång på motgång. Jag och Benny gjorde ett intressant konstaterande här om dagen när vi pratade om allt som har gått snett och kom fram till att det enda positiva som hänt under typ det senaste året är att vi har fått den här lägenheten i Märsta. Det är ju så jävla komiskt med tanke på att vi avskyr den här lägenheten och vill härifrån nyss. Avskyr att inte bo i Uppsala där alla härliga människor bor, där all action är och motivationen finns. Avskyr att pendla och vara låst. Avskyr att inte ha någon vilja att göra den här lägenheten fin för att det känns som om vi är påväg härifrån och inte vill ha nåt tjafs med besiktningshitler på grund av nåt hål i väggen som vi gjort för att sätta upp en tavla som känns "hemma".
Ganska intressant ändå är att jag fick lite nytändning av att slötitta på "nannyakuten" (eller vad det heter) där det var en mamma som flyttat efter en skilsmässa till ett nytt hus med alla sina barn. Hon var helt knäckt och saknade det gamla huset och hade därför inte brytt sig om att göra sitt nya hem till just ett hem. Det blev så tydligt när jag såg programmet hur mycket det påverkar att strunta i att leva här och nu och göra nu så bra man kan.
Jag och Benny lever så nu, vi lever för förr och för framtiden. Vi saknar vår lägenhet i Vendelsö och hur vi hade det ordnat för oss där. Vi saknar hur vi kommer att få det när vi flyttar till Uppsala och kan leva i studentbubblan till 100%. Det börjar bli jävligt påfrestande att inte trivas med den nuvarande livssituationen. Vi behöver en nystart, ett nytt hem och en tillvaro som passar oss bättre än den vi är i nu. Men tills vi kommer dit är det jag som ska hänga upp tavlor på väggarna.
